Årets resa till Masters VM CX i Mol, Belgien var sjätte raka för mig. Så själva researrangemangen går numera på ren rutin. Förberedelserna hemma har däremot inte gått på rutin. Den hårda vintern har gjort att jag  inte tävlat ordentligt på 1,5 mån före VM. Formtoppningen har fått genomföras utan avstämningar på tävlingsbanan. Desto skönare var det då att mötas av + 5 graders värme och sol när vi korsade gränsen till Holland. Lagom till vår ankomst hade snön försvunnit i Belgien ! Det var värt resan bara att få åka på normalt underlag igen. Tävlingsdagen är lång i Mol. Damer, och de äldsta herrarna, startar före kl 10.00 och H 30 avslutar med start kl 15.15. Min klass H 50 var som vanligt ca 50 åkare som väntade på upprop till start. Vårt lopp gick över fem varv (30 min). Jag blev uppropad som näst sista åkare. Märkligt att man kan hamna i sista led 5 år i rad… I år var jag dock mentalt förberedd på detta och lät det inte stressa mig. Jag kände inte att jag hade mycket att hämta ändå, som en av de äldsta i klassen. Nästa år kör jag ju i H 55. Jag vet numera av erfarenhet att det inte går att komma fram på startrakan som är omgärdad av kravallstaket. Först när banan svänger ut på stranden efter 500 m breddar det upp och man kan attackera. I starten springer samtliga sandsträckan och man får vänta på sin tur att beträda stranden. Jag avancerade på yttern men det går inte att springa så mycket fortare än andra i sand. Uppe på cykeln igen längs vattnet tog jag ytterligare några och så höll det på fram till depån halvvägs ut på varvet. Här fick jag rapport om en placering mellan 25-30 så en del av jobbet var gjort. Jag aktade mig noga för att göra dumdristiga omkörningar första varvet, vis av krascherna ifjor, utan bidade min tid. Andra gången jag passerade depån var jag bara uppe på 23:e och det såg mörkt ut. Dessutom låg jag bakom en stor grupp åkare som åkte halvfort och effektivt höll mig bakom sig. Jag insåg att jag måste ta samtliga på långa startrakan om inte tiden skulle rinna ut. När de började titta på varann ut på rakan, för att slippa dra i vinden, så åkte jag i en lång båge om dem och gav allt vad benen hade. Endast två man kunde följa mitt hjul medan resten släppte. De två på mitt hjul gick om igen in i starkurvan men hakade sen ihop ut i sanden så jag passerade dem lätt igen. Nu hade jag tre varv kvar att åka upp mig på från ca 17:e plats. Jag hade fint flyt och bra ben så jag bara flög förbi åkare efter åkare. Tillbaks vid depån skrek Carina att jag nu var 13:e man. Jag hade tagit 10 man på mindre än ett varv och kände mig oerhört stark. Jag kände att jag åkte fortare än jag brukar här nere. Hittills har jag lätt åkt upp mig till ca 10-15 plats, men sen har de omåkta börjat haka på mitt hjul, för att sedan attackera igen på slutvarvet när jag bränt mitt krut. I år var det igen som kunde haka på utan jag kunde koncentrera mig på att nå nästa konkurrent framför. Varv tre och fyra åkte jag väl så snabbt som täten, och var 8:a ut på sista varvet. Nu kunde jag bara se en konkurrent framför mig och han tog jag utan problem. Förvånad rullade jag i mål som 7:a efter att ha startat i sista led. Klart bättre än väntat. Detta var faktiskt min bästa placering hittills på CX-VM !