Riders blogg
Framgafflar med QR 15 stickaxel.
För några år sedan, när de stora cykeltillverkarna började jobba på allvar med att få ned vikten på cyklar och komponenter, upplevde man att vikt gick före allt. Det resulterade i ganska många veka och tvivelaktiga konstruktioner, som inte alltid gav bra köregenskaper. Nu ska grejorna både vara styva och lätta. Ett bra exempel på detta är Treks ramar.
På framgaffelsidan har det lanserats sk QR15-axlar , där en 15 mm stickaxel ersätter den traditionella 9 mm snabbkopplingen. Allt för att få styvare fastsättning av framhjulet och därmed bättre gaffelfunktion och styrprecision. Jag har monterat en Fox RLC –gaffel med QR 15 på min Trek Top Fuel för att testa om teori stämmer med verklighet.
Många blir avskräckta av viktuppgiften på QR 15-gafflar, men man ska vara klar över att i denna ingår stickaxeln som väger ca 90 g. I praktiken blir det ca 50 g mervikt med ett QR 15-system i förhållande till 9 mm stickaxel. Beror lite på hur lätt (klen!) snabbkoppling man väljer.
Står man och vrider på framhjulet i förhållande till styret så känns det klart stabilare, men känns det då man åker ? Det är ingen dramatisk skillnad . Men pressar man cykeln genom svängar där det finns rötter och sten märks skillnaden. Det är en sådan där sak som bara finns där, och gör att man litar mer på cykeln ska uppföra sig i hög fart.
Detta har i alla fall inneburit att jag numera allt mer väljer att åka på cykeln med QR 15. Enda orsaken till att jag inte åker QR 15, på samtliga tävlingscyklar, är att jag då får en massa framhjul över eftersom det inte går att anpassa alla typer av nav. Utbytet kommer att ske efterhand som cyklarna säljes, så nästa år blir QR 15 för hela slanten !
// Benny
Vägen till VM-titeln
Nu är mtb-säsongen 2009 slutförd, och vilken säsong det blev ! Världsmästare i H 50 tillsammans med tre SM-guld går inte att slå. Jag genomförde dessutom hela svenska säsongen obes...
Vägen till VM-titeln
Nu är mtb-säsongen 2009 slutförd, och vilken säsong det blev ! Världsmästare i H 50 tillsammans med tre SM-guld går inte att slå. Jag genomförde dessutom hela svenska säsongen obesegrad ! Vägen mot VM-guld började redan 2002 då jag vann mina första guld, på veteran-SM, i H 40-klassen. Då satte jag upp nästa målbild - Guld i H 50 på Veteran-VM. Första VM-starten blev i Kanada som 49- åring och var mest för att få koll på konkurrens och banor. En femteplats var helt ok då. Året då jag fyllde femtio var jag helt fokuserad på VM. Allt såg bra ut i Sverige med idel vinster och dubbla SM-guld. På plats i Kanada fick jag dock ta mig an en oerhört tuff bana rent tekniskt. Jag hade fullt sjå med att ta mig utför, men uppför var jag stark som vanligt. Startlistan var ganska tunn så jag körde för guld. Tyvärr slutade det med en praktvurpa utför i fight om silvret. Jag fick bryta med skadad axel. Vilket antiklimax, och jag kan lova att den långa hemresan blev ännu drygare nu.... Året efter flyttade VM till Europa och Frankrike. Jag var på plats igen efter ännu en fulländad säsong i Sverige. Nu var det dock helt annan konkurrens än i Kanada. Startfälten var genomgående fyra till fem gånger större. I ett försök, att gå runt problemet med den höga höjden (1600 mö h), anlände jag två dagar före start. Det var ett stort felgrepp då jag inte hann åka in mig på banan och inget fungerade på tävlingsdagen. Sjua, och ljusår efter segraren, gjorde att VM-guld kändes väldigt avlägset och jag skruvade ner mina målsättningar avsevärt... Kommande år var jag återigen obesegrad i Sverige, så jag gav VM ytterligare en chans. Banan var nu designad mycket mer likt våra svenska, så jag kände mig återigen vara med i matchen. Under loppet låg jag hela vägen fyra med täten inom synhåll. Jag hade krafter kvar sista varvet och tog bronsmedaljen i sista klättringen. Vilken känsla att äntligen få bestiga VM-pallen ! Men bäst av allt var att jag lärt mig uppladdningen och taktiken som krävs i denna typ av lopp. Inför denna säsongen skulle jag vara en av de äldsta i klassen på VM. Man kör ju femårsintervaller. Jag insåg att det krävdes något nytt för att förbättra bronsplaceringen. I samråd med min tränare, Fredrik Ericsson på Toppfysik, la jag upp ett annorlunda säsongsupplägg. Dels ökade vi träningsdosen ett snäpp, men lade också in flera internationella starter, i lägre åldersklasser. I Sverige valde jag att åka H 30 i Västgötacupen för att man då startar tillsammans med elit och junior. Allt för att vänja mig vid hårdare tävlingar än vad H 50 kan erbjuda. Självförtroendet växte i takt med att jag jobbade mig upp i resultatlistorna i såväl Benelux Cup som Västgöta cupen. På SM vann jag ohotad, med karriärens största tidsdifferens, och fick bekräftelse på att satsningen fungerat. Väl på plats i Frankrike, för femte VM-starten, blev jag dock nertagen på jorden igen. Banan var återigen mycket tekniskt svår och jag fick jobba hårt för att bemästra nerfarterna. Det gick bättre efterhand under träningarna men inte så fort som krävdes. Uppför var jag dock starkare än någonsin så jag satte min tillit till dessa banpartier. Normalt åker man alltid hardtailcykel, på banor med dessa extrema höjdskillnader, för att ha minimal vikt att frakta uppför. Jag hade dock garderat mig med att ha min heldämpade Trek Top Fuel med i bagaget så jag testade den också på banan. Plötsligt fick jag in flytet utför och kunde behålla farten uppför. Efteråt inser jag att det var cykelvalet som blev tungan på vågen så som loppet gestaltade sig ! Loppet blev både mitt livs bästa men också det hårdaste. Jag var helt klart den starkaste åkaren på banan, men tappade en del utför vilket jag dock tog in uppför. Jag ledde loppet vid varje varvning och lyckades även vara först över mållinjen. Det satt dock hårt inne och tvåan var bara dryga 10 sek efter. Nu har jag fått känna hur det känns att stå öv










