Jag startar normalt mountainbikesäsongen i mitten av mars. Det har blivit tradition att öppna med danska långloppet Silkeborg MTB. I år går det av stapeln den 21/3. Loppet är egentligen ett motionslopp, men ”alla” är där, dvs av danskarna. Än så länge är det nästan bara jag och Carina som upptäckt loppet i Sverige. Det som gör loppet attraktivt är bansträckningen. Man kör till 95 % på grusvägar så underlaget håller i alla väder. Förutom om det ligger kvar snö… I år är det risk att snön inte hinner tina. Vi håller tummarna för att det blir mildväder framöver. Det kan låta tråkigt att bara åka grusväg men så är inte fallet här. Silkeborgsterrängen är kraftigt kuperad och består av sjöar och skog. Banan går upp och ner hela tiden så man nästan längtar till en platt raksträcka ! Distansen är dryga 7 mil vilket är lagom för ett så här kuperat lopp. Svårigheten med loppet är att disponera krafterna. Sista milen är oerhört krävande med flera långa stigningar där man inte kan leva på att hänga med en klunga utan måste ha krafter i benen kvar. Loppet har under de 5 år jag åkt fördubblat antalet deltagare till ca 700 i fjor. Man släpper åkarna i mindre grupper med tidsmellanrum så det inte blir för trångt på banan, allt för att alla ska ha kul under loppet. Eliten startar dock alltid i grupp 1. Som sagt nu gäller det bara att snön tinar så att loppet kan genomföras. Just nu ligger det ca 20 cm där borta. Loppet har numera en egen hemsida http://www.silkeborgmtb.dk/ // Benny

För närvarande är marknaden, för cykeldäck, helt dominerad av Continental och Schwalbe. Båda har ungefär samma modellutbud men Continental har ett litet övertag genom sin gummiblandning ”Black Chili”. Dessutom har man mtb-däcket ”Race King”. Jag kör naturligtvis Continental… Med ”Black Chili”- gummit har Conti lyckats med något man tidigare trott var omöjligt, nämligen att kombinera kanongrepp med slitstyrka. Race King-däcket är det snabbaste däcket på marknaden. Det säger inte bara Conti-åkare, utan också alla tester. Jag har nu bunkrat upp med säsongens däck och kommer att alternera mellan tre mönster. Race King (RK) är 1:a alternativet, både fram och bak, så länge det är torrt. Som sagt det snabbaste däcket som finns just nu men också det bekvämaste. Jag kör enbart 2,2 ”- modellen och det ger en känsla av ytterligare 2 cm fjädringsväg gentemot andra däck. Enda nackdelen är att det täta mönstret sätter igen med lera. När det regnar måttligt blir det antingen Speed King (SK), både fram och bak,  eller SK fram och RK bak. På långlopp kör jag alltid denna kombination för att vara helgraderad. Det är 2,3”-versionen som gäller för Speed King. Nästan lika bekväma som RK.Har lite glesare mönster för bättre lerrensning men ändå blixtrande snabbt. Vid djupare lera så tar jag till Mountain King (MK). Använder både 2,2” och 2,4” versionerna. Det smalare däcket skär bättre igenom lera medans det bredare har högre komfort. Med MK har man alltid grepp så det räcker men får betala lite genom högre rullmotstånd. // Benny

Som cyklist blir man inte bara belönad med titel och medalj som världsmästare. Man får, och skall, dessutom bära en speciell världsmästartröja vid alla tävlingar så länge man innehar titeln. Cyklister värdesätter denna tröja lika mycket som medaljen !  Jag fått min specialdesignade tävlingsdräkt framtagen genom Kalas Sportswear. UCI har ett speciellt reglemente för hur världsmästarkläder får se ut. Sponsortryckens antal, placering och storlek är noga reglerat, likaså ”regnbågsrändernas” placering och storlek. Naturligtvis pryds tröjan av Trek- Bontrager – samt Continental loggor. Jonas Gunnarsson , och Kalas Sportswear, har gjort ett fantastiskt snyggt jobb och dessutom fixat design och produktion på rekordtid – Tack ! Godkännande från UCI var inte svårt med de fina underlag jag fick från Kalas. UCI stipulerar att jag måste köra i VM-kläderna fram till dagen före årets VM, dvs den 11/9, och det gör jag gärna… // Benny

Trots att jag var i toppform för bara en vecka sen, sitter jag nu här med fruktansvärd träningsvärk. Anledningen – skidåkning både lördag och söndag ! Jag har ju tidigare gnällt över hur besvärlig vintern varit för VM-uppladdningen inför CX-VM. Istället för att utnyttja vintervädret till skidåkning har jag tvingats till långa trainerpass inne och frusna distanspass på cykeln. Men när nu CX-säsongen är över är det fritt fram för annat. Fredrik, min tränare, förespråkar mycket överkroppsträning även för cyklister och vad är bättre än skidåkning ? Det är tre år sedan jag senast använde mina längdskidor. Men ifjor var jag förutseende att preparera dem med glidvalla och tejp för fäste. Jag , som många andra här nere, kan inte det där med vallning så tejp är en räddare i nöden. Funkar aldrig riktigt bra, men skapligt nog för min åkning. Vi har ju ordentligt med snö här nere i år och vi bor bara 5 km från Klåveröds ”skidstadion” uppe på Söderåsen. Så i lördags kastade vi oss ut på 4 km slingan. Spåren var hårda och fina, har faktiskt aldrig åkt i bättre spår här nere i Skåne ! Tekniken var minst sagt ringrostig och det gick alldeles för fort utför för min smak. Men efter 1 varv började det stämma och både glid och fäste var fint. Tre varv fick räcka denna dag. Vaknade på söndagsmorgonen med ömma och stumma ben. Men det var väntat. Vi bestämde oss för att ta ytterligare ett pass på skidor för att utnyttja de fina spåren. Nu blev det inte lika fin åkning på söndagen pga nysnö i spåren och många som slet på dem. Dessutom var fästet inte lika bra i detta före, eller berodde det på att benen var möra ? Det brukar ju vara så att trötthet och bakhalt går hand i hand. Fyra varv fick jag ihop genom att slita mig runt sista varvet. Det positiva är att jag inte har träningsvärk i rygg och armar. Överkroppsträningen verkar ha gett resultat ! // Benny

Årets resa till Masters VM CX i Mol, Belgien var sjätte raka för mig. Så själva researrangemangen går numera på ren rutin. Förberedelserna hemma har däremot inte gått på rutin. Den hårda vintern har gjort att jag  inte tävlat ordentligt på 1,5 mån före VM. Formtoppningen har fått genomföras utan avstämningar på tävlingsbanan. Desto skönare var det då att mötas av + 5 graders värme och sol när vi korsade gränsen till Holland. Lagom till vår ankomst hade snön försvunnit i Belgien ! Det var värt resan bara att få åka på normalt underlag igen. Tävlingsdagen är lång i Mol. Damer, och de äldsta herrarna, startar före kl 10.00 och H 30 avslutar med start kl 15.15. Min klass H 50 var som vanligt ca 50 åkare som väntade på upprop till start. Vårt lopp gick över fem varv (30 min). Jag blev uppropad som näst sista åkare. Märkligt att man kan hamna i sista led 5 år i rad… I år var jag dock mentalt förberedd på detta och lät det inte stressa mig. Jag kände inte att jag hade mycket att hämta ändå, som en av de äldsta i klassen. Nästa år kör jag ju i H 55. Jag vet numera av erfarenhet att det inte går att komma fram på startrakan som är omgärdad av kravallstaket. Först när banan svänger ut på stranden efter 500 m breddar det upp och man kan attackera. I starten springer samtliga sandsträckan och man får vänta på sin tur att beträda stranden. Jag avancerade på yttern men det går inte att springa så mycket fortare än andra i sand. Uppe på cykeln igen längs vattnet tog jag ytterligare några och så höll det på fram till depån halvvägs ut på varvet. Här fick jag rapport om en placering mellan 25-30 så en del av jobbet var gjort. Jag aktade mig noga för att göra dumdristiga omkörningar första varvet, vis av krascherna ifjor, utan bidade min tid. Andra gången jag passerade depån var jag bara uppe på 23:e och det såg mörkt ut. Dessutom låg jag bakom en stor grupp åkare som åkte halvfort och effektivt höll mig bakom sig. Jag insåg att jag måste ta samtliga på långa startrakan om inte tiden skulle rinna ut. När de började titta på varann ut på rakan, för att slippa dra i vinden, så åkte jag i en lång båge om dem och gav allt vad benen hade. Endast två man kunde följa mitt hjul medan resten släppte. De två på mitt hjul gick om igen in i starkurvan men hakade sen ihop ut i sanden så jag passerade dem lätt igen. Nu hade jag tre varv kvar att åka upp mig på från ca 17:e plats. Jag hade fint flyt och bra ben så jag bara flög förbi åkare efter åkare. Tillbaks vid depån skrek Carina att jag nu var 13:e man. Jag hade tagit 10 man på mindre än ett varv och kände mig oerhört stark. Jag kände att jag åkte fortare än jag brukar här nere. Hittills har jag lätt åkt upp mig till ca 10-15 plats, men sen har de omåkta börjat haka på mitt hjul, för att sedan attackera igen på slutvarvet när jag bränt mitt krut. I år var det igen som kunde haka på utan jag kunde koncentrera mig på att nå nästa konkurrent framför. Varv tre och fyra åkte jag väl så snabbt som täten, och var 8:a ut på sista varvet. Nu kunde jag bara se en konkurrent framför mig och han tog jag utan problem. Förvånad rullade jag i mål som 7:a efter att ha startat i sista led. Klart bättre än väntat. Detta var faktiskt min bästa placering hittills på CX-VM !