Årets tredje Hollandsresa gick till Steenwijk, i nordöstra Holland. Inte så långt från Assen, som vi alla mc-intresserade känner till !  Steenwijkerland, som området heter, är bland det plattaste jag upplevt, och det kommer från en skåning.. Detta präglade också banan. Fint belägen i en ett naturreservat av bokskog hade man skugga hela varvet runt. Tacksamt när termometern visade på 35 grader varmt under lördagseftermiddagens träning. Det platta landskapet gjorde att höjdskillnaden var minimal och två långa slakmotor var de enda ställena man körde sig riktigt trött. I övrigt var det smalt och sandigt och väldigt lätt tekniskt. Hade det inte varit för att slingan var smal, varvet runt, så hade man trott att det var cyclocross som gällde. Sanden är inte att leka med när det är torrt som i en öken. Lika svårcyklad som blöt snö. Nu hade vi flyt och det kom ett par åskskurar under lördagsnatten som både dämpade hettan och band dammet till söndagen. Tävlingen var inte en UCI-tävling, som de tidigare jag kört, så det var ett lite enklare arrangemang än vi tidigare sett. Men det är alltid lika kul att köra i Holland. Vi utlänningar tas väl emot och alla pratar engelska till skillnad från Belgien.  Alla man pratar med är mycket förundrade över att vi åker så låångt för en tävling ! Man är inte van vid avstånd där nere. Jag åkte som vanligt i Holland klass H 40 +. Tävlingstid 75 min och ca 60 man på startlinjen. Som vanligt stod jag bland de inte seedade i sista led. Detta var sämre än vanligt då startrakan inte var mer än 3 m bred och full av grenar som hängde in på banan. Varje led blev inte mer än 4 man i bredd. Efter startloppen hade jag nog bara 10 man bakom mig och startloopen anslöt till banans smalare avsnitt. Bara att ta fram allt tålamod som fanns och jobba metodiskt ! Tätgänget på tio man försvann dock i fjärran. Vid första varvning var jag ändå uppe på 18:e plats så farten i benen var ok. Flöjande varv gick jag upp  på 10:e plats och mötte trean i loppet, holländske mästaren Rob Barel  på samma plats som tidigare, dvs jag åkte lika fort. Näst sista varvet gick jag upp på 7:e plats och såg ingen framför. Topp sex hade alltför långt försprång och dessutom är jag inte normalt snabbare än dessa. Jag åkte ändå in på alla utom de två i täten som var outstanding. Arne Nuys och Patric Janssen. Bästa resultatet  hittills i Holland, och bra form, gör att jag nu ser fram emot SM i Rättvik. Träningen på sandåkning kan vi ha bra nytta av där uppe !  // Benny

Här nere i Skåne har vi länge förundrats över varför man på andra sidan Öresund kan ha uppåt 500 mtb-cyklister tävlande på en onsdagskväll ? Kör vi ett motionsarrangemang kommer ett 20-tal. Skillnaden måste vara hur vi arrangerar. Därför testar nu min klubb Åstorps CK det danska motionskonceptet ”Dust Cup”. Vi krånglar inte till det, och uppfinner hjulet en gång till,  utan bjuder helt enkelt in de danska arrangörerna att köra på vår bana ! Så här beskriver tävlingsledaren tävlingen: ”Dust Cup är ett framgångsrikt koncept i Köpenhamnsområdet. Under sommarhalvåret arrangeras MTB tävlingar, oftast på onsdagskvällar. Cupen har funnits i några år och numera kommer normalt 5-600 cyklister. Mer info finns här http://www.dustcup2010.dk Inom MTB gruppen i Åstorps CK tror vi att detta koncept kan hjälpa oss att bredda sporten även i Sverige. Vi söker ett tävlingsformat som är enkelt och lockar många cyklister. Stämningen ska vara hjälpsam och positiv och deltagarna ska få en härlig upplevelse. Vi arrangerar därför i samarbete med Dust Cup nu en motionstävling för alla cyklister som har cykel och hjälm oavsett om man elitsatsar eller cyklar för att det är kul. I Danmark deltar alla sorters cyklister från Elit till Motionär. Stora startfält med gemensam start gör att alla har någon att mäta sina krafter mot. Tävlingen är enkel på flera sätt eftersom kringarrangemangen är enkla och krav på licens saknas, men avancerad på samma gång eftersom anmälan/betalning sker via Dust Cup hemsida och tidtagning via ett chip system. Resultaten publiceras på Dust Cup hemsida, normalt dagen efter tävlingen. Tävlingsområdet kommer att vara MTB banan vid Klåveröd, första starten 12:00 den 1/8. De olika klasserna kör så många varv de hinner på en förutbestämd tid plus varvet ut. Vinnare är den som på kortast tid cyklat flest varv.” Jag tror stenhårt på konceptet och hoppas nu att även åkare utanför Skåne kommer ner och testar ! Banan i Klåveröd är förlängd till 7 km för detta arrangemang. // Benny

Nordiska Mästerskapen inom MTB har en underligt låg status. Framförallt i Sverige nonchalerar såväl åkare som förbund tävlingen. Sverige hittar nästan aldrig någon arrangör, så vi bidrager inte mycket till mästerskapets fortlevnad. Senast Sverige körde NM var i Huskvarna 2004 ? I år förbarmade sig Norge över mästerskapet och tog över det från Sverige med kort varsel. Selvik Sykkelklub, söder om Drammen, beslutade samköra NM med sin redan inplanerade Norge Cup tävling förra helgen. Trots sen inbjudan blev vi några svenskar som representerade landet. Många var ju tyvärr redan anmälda till Lida Loop och hade inget val. Banan var riktigt tuff , både tekniskt och fysiskt, trots en banlängd på under 4 km. Den blev inte lättare av att det regnade hela dagen före tävlingen. Förutom den mest tekniska utförsåkningen, så passade banan mig perfekt ! Tyvärr blev tävlingen sportsligt inget vidare för mig. Jag anmälde mig i H 50 och trodde att klassen hade NM-status. Jag vann klassen ganska lätt och trodde att jag tagit min tredje NM-titel. Men så var det inte. Arrangören hade inte informerat om att bara H 40 och H 30 hade NM-status. Vi startade samtidigt som H 40 och i efterhand slog man ihop H 40 och H 50 i kampen om NM-titeln. I denna lista hamnade jag på silverplats, så det var ju bra för en H 50-åkare, men jag var ändå bitter över att jag inte visste att jag tävlade mot H 40-vinnaren. Hur det hade gått får vi aldrig veta… // Benny

För några år sedan, när de stora cykeltillverkarna började jobba på allvar med att få ned vikten på cyklar och komponenter, upplevde man att vikt gick före allt. Det resulterade i ganska många veka och tvivelaktiga konstruktioner, som inte alltid gav bra köregenskaper. Nu ska grejorna både vara styva och lätta. Ett bra exempel på detta är Treks ramar. På framgaffelsidan har det lanserats sk QR15-axlar , där en 15 mm stickaxel ersätter den traditionella 9 mm snabbkopplingen. Allt för att få styvare fastsättning av framhjulet och därmed bättre gaffelfunktion och styrprecision. Jag har monterat en Fox RLC –gaffel med QR 15 på min Trek Top Fuel för att testa om teori stämmer med verklighet. Många blir avskräckta av viktuppgiften på QR 15-gafflar, men man ska vara klar över att i denna ingår stickaxeln som väger ca 90 g. I praktiken blir det ca 50 g mervikt med ett QR 15-system i förhållande till 9 mm stickaxel. Beror lite på hur lätt (klen!) snabbkoppling man väljer. Står man och vrider på framhjulet i förhållande till styret så känns det klart stabilare, men känns det då man åker ? Det är ingen dramatisk skillnad . Men pressar man cykeln genom svängar där det finns rötter och sten märks skillnaden. Det är en sådan där sak som bara finns där, och gör att man litar mer på cykeln ska uppföra sig i hög fart. Detta har i alla fall inneburit att jag numera allt mer väljer att åka på cykeln med QR 15. Enda orsaken till att jag inte åker QR 15, på samtliga tävlingscyklar,  är att jag då får en massa framhjul över eftersom det inte går att anpassa alla typer av nav. Utbytet kommer att ske efterhand som cyklarna säljes, så nästa år blir QR 15 för hela slanten ! // Benny

Det är väl ingen överdrift att påstå att Continentals Race King däck satte en ny standard, för hur bra ett tävlingsdäck för mtb kan bli. Framförallt versionen Supersonic 2.2 med ”Black Chili”-gummi. Den rullar obeskrivligt lätt i terräng ! Den stora volymen är nyckeln till detta, men ger också fantastisk komfort. Jag brukar säga att dessa däck gör lika mycket skillnad som 50 mm fjädringsväg. Det finns dock en svaghet i däcksmönstret. Det sätter igen lätt när det blir lerigt. Inte att rekommendera som framdäck i regn ! Detta löser man lätt genom att montera Mountain King eller Speed King. Dessa däck har tyvärr inte samma stora luftvolym som Race King, så man får en liten obalans i känslan fram kontra bak. Nu verkar vi bli bönhörda av Continental ! De testar ett nytt däck i World Cup-cirkusen via sitt ”Testteam” Topek –Ergon.Det nya däcket kallas X-King (Cross King) och har högre och glesare  nabb för bättre grepp i lera. Rensningen blir därmed också bättre. Luftvolym och vikt är likvärdigt med Race King. Precis det däck jag väntat på, att kombinera med Race King ! Så nu är det bara att hoppas att det kommer på marknaden i år ! Det ryktas om lansering i sommar. // Benny    

Varje gång fabrikanterna av växelsystem ökar på antalet drev på kassetten, och det sker med så där fem års mellanrum, utbryter vild debatt om nyttan av fler växlar. Fabrikanterna uppfinner massor av argument, till varför fler växlar är bättre, och skeptikerna rasar över att det bara är för att få oss att köpa nytt. Jag går inte in i den debatten för jag är en av dem som alltid vill ha det senaste på marknaden om inte annat för att testa något nytt. Jag har alltid kört Shimanos 9-delade bakväxelsystem. Men för några år sedan fick jag tips om hur man kan förbättra kedjelinjen, av min vän Dick Samuelsson.  Jag är en av dem som konstant kör på stora klingan fram och undviker växlande med framväxeln. Detta innebar tidigare att jag frestade kedjan enormt då jag körde stora klingan ihop med största drevet bak. Det gör man ju dessutom då det går tungt, så risken för ett haveri var uppenbar. Tipset gick ut på att ta bort minsta drevet (11 kugg) på kassetten och ersätta detta med en distans innanför kassettens största drev. Då förbättrar man kedjelinjen ca 4-5 mm vilket är enormt i sammanhanget. Testa själv att köra på näst största drevet bak istället för största i kombination med 44 klingan fram. Det är skillnad på hur kedjan låter mot dreven ! Det krävs dock att man ersätter kassettens låsmutter med en avsedd för 12 kugg minsta drev. Distanser finns att köpa färdiga. De är avsedda för att köra 8 delad kassett på nyare nav. Det går också att ta två styck distanser som följer med vevpartier för att kompensera mellan 68-73 mm vevlagerhus. Så jag kör alltså 8-delat med framgång och går helt mot trenden mot fler växlar ! // Benny

I helgen som gick var det dags för säsongens andra internationella start. Stappenbelt Rabobank MTB Trophy körs årligen i Apeldoorn, Holland. Apeldoornslingan är en typisk sandbana med långa snabba partier, men har även två skogspartier med mer teknisk åkning. Framförallt ena skogen är full av branta , korta stigningar och nerfarter med rötter, som blir till trappsteg då jord och sand försvunnit mellan dem. Varvet var ca 7 km. Tävlingen startade redan på lördagen med ungdomar och ”amatörer” , men min klass , H 40 gick båda på söndagen H 30-klassen  med ca 80 deltagare startade 5 min före oss i H 40,  med 93 startande. Samtliga skulle åka 5 varv vilket motsvarade 1:30 h. I brist på ranking blev jag inropad tillsammans med de 10 sista. Starten var i år bättre med en fin startloop som gjorde att jag var ca 50:e man när vi gick ut ur stadion. Sen blev det att bida sin tid, och hämta andan, tills vi kom ut på den tekniska delen av banan. Det blev till att springa både uppför och nedför men jag avancerade även springande och tog placeringar hela vägen. När banan övergick i bredare vägpartier in mot varvning kom jag fram lättare, och var 24:e man vid första varvning. Formen har varit fin hela våren och jag kände nu att jag åkte klart snabbare än de som låg placerade 10-25. På andra varvet kunde jag cykla hela tekniska partiet vilket gav flera placeringar. Varvade kring 17:e plats och fortsatte jakten framåt med pigga ben. Tredje varvet gav ytterligare tre placeringar och fjärde varvet lika många. Sista varvet såg jag ingen före utan plockade bara H 30:or tills jag kom ifatt en i min klass halvvägs. Han hade inget att sätta emot utan jag rullade i mål på 10:e plats och med krafter kvar. Mitt hittills bästa race här nere och jag är riktigt nöjd med min fart just nu. Jag var knappt 4 min efter vinnaren och det mesta tappade jag förta varvet. Därefter åkte jag bara 30 sek långsammare per varv. Åktiden blev exakt 1:30 h men det känns inte långt. Man har fullt upp hela tiden och alltid någon framför att jaga , om inte annat åker man om H 30-åkare. De här tävlingarna gör susen för formen och man vänjer sig vid konstant hög fart. Det är väl värt den långa resan ! // Benny

Jag har ju en bakgrund som motocrossåkare och det präglar mycket mitt synsätt på de tekniska aspekterna av cykelsporten. I motorsporten är det kultur att alltid testa nya förbättringar, allt för att få ett försprång till konkurrenterna. När jag började cykla förvånades jag över hur konservativa man var inom sporten. Framför allt i Europa. Läste man amerikanska cykeltidningar så syntes en mer öppen attityd till förändringar. Med detta kommer jag till det där med bredd på styren. Jag fick lära mig att på en XC-cykel har man ett lågt rakt styre, helst inte över 55 cm bredd – punkt. Men i USA så började man åka med riserstyren, typ motocross. Dessutom förkastade man inte en mer upprätt körställning. I Europa skulle man sitta som på en landsvägscykel. Men även i Sverige fanns det ”normbrytare”. Den elitåkare jag först såg cykla med riserstyre var Magnus Palmberg. Jag var ju attraherad av dessa styren eftersom de påminde om mina motorcykelstyre och när Magnus visade vägen så gick jag över till riserstyren redan 2005. Jag känner mig mycket mer avslappnad utför och har klart bättre kontroll över cykeln. Många avstår från riserstyre eftersom de inte passar för att ha barends på. Jag känner inget behov av att köra med barends när styret blir bredare. Visst, jagar man de sista grammen viktmässigt, blir alltid ett riserstyre lite tyngre, men ett rakt styre med barends ligger på samma vikt. Senaste två åren har äntligen elitåkarna , även i världseliten, fått upp ögonen och börjat testa. Man ser nu massor av riserstyren i Världscupen och bredder på styren upp mot 70 cm ! Pionjären på riserstyre, Geoff Kabush Kanada kör med 68,5 cm bredd. Själv åker jag med Bontrager  XXX Lite carbon som är 63 cm brett. // Benny

Jag har alltid tyckt att det är kul med nymodigheter inom cyklingen. En sådan grej är 29”-cyklar inom mtb. Jag har följt debatten om fördelar och nackdelar, jämsides med mer försök till objektiva tester mellan 26” resp 29”. Fördelarna är man överens om. Man får klart bättre grepp via större anläggningsyta för däcken och de större hjulen rullar över hinder mycket lättare. Dessutom sitter man mer ”inuti” ramen än ovanför, och får på så sätt större kontroll över cykeln. Det som talar emot är framförallt att de större hjulen är tyngre och ger långsammare acceleration samt tyngre styrning. Totalvikten blir också tyngre då gaffel, hjul och däck är större. Dessutom har utbudet varit väldigt begränsat och inte inriktat på tävling, fram till att Gary Fisher satte sina fabriksåkare på 29”:are. Nu går utvecklingen framåt med stormsteg och 29” håller på att ta över mtb-marknaden i USA. På tävlingssidan pushar fler och fler märken på sina 29”-modeller. Vid World Cup-premiären , i England förra helgen, hade både Gary Fisher och Specialized 29”-cyklar på prispallen. Den nya hjulteknologin, med lätta UST-däck och superlätta carbonfälgar, suddar ut nackdelarna med de större hjulen. Styrgeometrin har Gary Fisher löst med sin ”G2-geometri”, vilken minskar försprånget på gaffeln utan att korta hjulbasen. Det ska bli kul att följa utvecklingen framöver ! // Benny